Verkligheten
Folk säger ibland att de inte vill bli vuxna. Vad kan det betyda?
Jag tänker att vuxna pratar med samhällets enfaldiga röst. Strukturer har stelnat till verklighet. Verklighetens folk.
Robert Anton Wilson har visst sagt:
You should view the world as a conspiracy run by a very closely-knit group of nearly omnipotent people, and you should think of those people as yourself and your friends.
En gång när jag och några kompisar från Sandviken satt och väntade på hamburgare fylldes Ragnars ansikte med fasa när någon av oss plockade upp dagens Metro. Han förklarade att han också hade prövat det där med att läsa tidningar, men det slutar bara med att man får “en massa liberala åsikter”.
Nu finns det en överhängande känsla av att civilisationens strukturer över huvud taget är ihåliga, hemska och ohållbara. Som att vi är programmerare på ett tusen år gammalt projekt som har spårat ur för länge sedan. Minnesläckor, uppdateringar, buggar, odokumenterad kod, numeriska fel, stora otympliga konfigurationsfiler, bakåtkompatibilitet. Att bli vuxen nu är som att vara entusiastisk inför Windows ME.
Varje dag när jag åker buss eller handlar matvaror tänker jag på hur otroligt och osannolikt det är att detta fortfarande fungerar – att det någonsin har fungerat. Som känslan när jag ser en stor fabrik. “Vem byggde den där? Varför? Hur?”
Eller känslan när jag sitter ensam i kväll och det plingar från högtalarna för att jag har fått ett spam från PayPal med reklam om julshopping. Och den första känslan är typ: “Vad fan, vem är det som sitter och mailar om sådan skit nu?” Sedan kommer man på att det är en robot. Och så inser man att den objektiva verkligheten styrs av giriga robotar.
Med en klunk te eliminerar jag verkligheten. Hejdå robotar.
