Johannes i Berlin!
En dröm
Samhället anklagade mig för något som jag inte förstod. Kalla och osympatiska män beordrade mig att rensa platsen där jag bodde, packa mina nödvändigheter och följa med. Jag skulle till ett fängelse.
I en korridor fanns skåp och ett skåp var mitt. Där stod jag bland andra människor och fyllde en säck: en handduk, en tröja, en tandborste.
Livet pulserade i mig med stor ångest och en stor känsla av paradoxal frihet. De hade utplånat marken under mig. Då var jag en fri varelse. Vardagens skenrimliga feghet blåste bort som ett torrt löv i en storm.
Då gick en kvinna förbi. Det syntes att hon var vacker. Jag visste vem det var, men jag visste inte hennes namn eller hur jag kunde hitta henne. Jag talade till henne för att visa att jag älskade livet och inte behövde någon men att jag tyckte om henne och att vi kunde vara människor tillsammans. Hon skrattade och hämtade ett papper för att skriva något.
När jag undersökte lappen hon gett mig var hon redan borta och jag var på väg mot det tråkiga. Vad skulle mitt livs hopp vara? Ett telefonnummer att vörda som det heligas namn, skönhetens koordinater och en framtida tidpunkt att invänta?
Nej, hon gav mig den största besvikelsen: lappen förklarade att var jag än är så finns hon där. Hon gav mig Walt Whitmans gamla rader:
I bequeath myself to the dirt to grow from the grass I love,
If you want me again look for me under your boot-soles.You will hardly know who I am or what I mean,
But I shall be good health to you nevertheless,
And filter and fibre your blood.
Det var sant och gott men det var inte det jag ville veta.
Jag packade klart mina saker och gick mot polisbilen.
