mbrocks saker

Infinite clock

Mon, 28 Jan 2013 22:23:19 +0100

Infinite clock

Verkligheten

Wed, 23 Nov 2011 18:06:00 +0100

Folk säger ibland att de inte vill bli vuxna. Vad kan det betyda?

Jag tänker att vuxna pratar med samhällets enfaldiga röst. Strukturer har stelnat till verklighet. Verklighetens folk.

Robert Anton Wilson har visst sagt:

You should view the world as a conspiracy run by a very closely-knit group of nearly omnipotent people, and you should think of those people as yourself and your friends.

En gång när jag och några kompisar från Sandviken satt och väntade på hamburgare fylldes Ragnars ansikte med fasa när någon av oss plockade upp dagens Metro. Han förklarade att han också hade prövat det där med att läsa tidningar, men det slutar bara med att man får “en massa liberala åsikter”.

Nu finns det en överhängande känsla av att civilisationens strukturer över huvud taget är ihåliga, hemska och ohållbara. Som att vi är programmerare på ett tusen år gammalt projekt som har spårat ur för länge sedan. Minnesläckor, uppdateringar, buggar, odokumenterad kod, numeriska fel, stora otympliga konfigurationsfiler, bakåtkompatibilitet. Att bli vuxen nu är som att vara entusiastisk inför Windows ME.

Varje dag när jag åker buss eller handlar matvaror tänker jag på hur otroligt och osannolikt det är att detta fortfarande fungerar – att det någonsin har fungerat. Som känslan när jag ser en stor fabrik. “Vem byggde den där? Varför? Hur?”

Eller känslan när jag sitter ensam i kväll och det plingar från högtalarna för att jag har fått ett spam från PayPal med reklam om julshopping. Och den första känslan är typ: “Vad fan, vem är det som sitter och mailar om sådan skit nu?” Sedan kommer man på att det är en robot. Och så inser man att den objektiva verkligheten styrs av giriga robotar.

Med en klunk te eliminerar jag verkligheten. Hejdå robotar.

I bland gillar jag att läsa i min dagbok och le åt gamla problem som verkade enorma i skrivandets...

Fri, 26 Aug 2011 21:45:09 +0200

I bland gillar jag att läsa i min dagbok och le åt gamla problem som verkade enorma i skrivandets stund men från nutiden ser små och söta ut. Den 26:e oktober förra året bodde jag i Budapest och var fortfarande förvånad över hur långt in på året det var shorts- och barfotavarmt. Men hyreshusets rör märkte kylan tydligare och började gnälla med ett knäckande ljud som var så här frustrerande:

26 oktober, tisdag.

Det förbannade ljudet från Satans rör driver mig till raseri och vansinne. Hur kan ett ljud vara en sådan DJÄVULSK PLÅGA? Jag överdriver inte. Det är TORTYR för mig. Och går ej att åtgärda. AHH! Smutsigt, brännande HAT! Det är som utformat enligt psykologins alla mörkaste hemligheter för att träffa perfekt den resonansbotten av ångest och frustration som finns under osäkerhet, ofattbarhet, orytmik och impotens — HELVETETS BRAND är väl åtminstone FÖRUTSÄGBAR. Å, pilar av pestilens för mina ömma trumhinnor! Å, soniska nålar, ljudvapen! UPPHÖR! Jag gör vad som helst! Varför drabbas jag av sådana PATETISKA PROBLEM?

"Except that there is a cause, isn’t there? — it’s the cause of not wanting to live..."

Fri, 12 Aug 2011 20:04:00 +0200

“Except that there is a cause, isn’t there? — it’s the cause of not wanting to live like this any more: and some of us are privileged enough (though these are surely rights rather than privileges) that we’ve been given enough information and sufficient resources to have been able to conduct our own independent inquiries into the way the world turns, and as a result we’re in a position to be able to name that cause as capitalism.”

- Otroligt bra om upplopp av Chris Goode.

Mikael Förundras Över Tanke I Allmänhet

Fri, 12 Aug 2011 01:44:32 +0200

Mikael Förundras Över Tanke I Allmänhet:

Nu när min karriär som bloggare verkar solklar så verkar det nyttigt att börja med att försöka komma ihåg hur man gör när man tänker. Det var liksom inte igår!

Mikael Tänker Litet På Idéhistoria (I)

Thu, 11 Aug 2011 02:13:22 +0200

Mikael Tänker Litet På Idéhistoria (I):

Den första av förhoppningsvis miljoner inlägg i min nya bloggföljetong.

"Due to the very success of this separate production of separation, the fundamental experience that..."

Sun, 31 Jul 2011 22:21:04 +0200

“Due to the very success of this separate production of separation, the fundamental experience that in earlier societies was associated with people’s primary work is in the process of being replaced (in sectors near the cutting edge of the system’s evolution) by an identification of life with nonworking time, with inactivity. But such inactivity is in no way liberated from productive activity; it remains dependent on it, in an uneasy and admiring submission to the requirements and consequences of the production system. It is itself one of the consequences of that system. There can be no freedom apart from activity, and within the spectacle activity is nullified — all real activity having been forcibly channeled into the global construction of the spectacle. Thus, what is referred to as a “liberation from work,” namely the modern increase in leisure time, is neither a liberation of work itself nor a liberation from the world shaped by this kind of work. None of the activity stolen by work can be regained by submitting to what that work has produced.”

- Guy Debord, The Society of the Spectacle

Photo

Sun, 31 Jul 2011 22:19:40 +0200

"Man, I am exhausted,” said the collection of specialized eukaryotic and symbiotic prokaryotic..."

Fri, 29 Jul 2011 10:55:42 +0200

““Man, I am exhausted,” said the collection of specialized eukaryotic and symbiotic prokaryotic cells that have evolved over eons, giving rise to a complex, sentient organism capable of surviving and reproducing in even the harshest of environments. “Glad I took it easy tonight.””

- Last Male Heir to Bloodline Watches Movie Alone on Laptop (The Onion)

"The conventional wisdom of the Tower of Babel story is that the collapse was a misfortune. That it..."

Fri, 29 Jul 2011 10:32:47 +0200

“The conventional wisdom of the Tower of Babel story is that the collapse was a misfortune. That it was the distraction, or the weight of many languages that precipitated the tower’s failed architecture. That one monolithic language would have expedited the building and heaven would have been reached. Whose heaven, she wonders? And what kind? Perhaps the achievement of Paradise was premature, a little hasty if no one could take the time to understand other languages, other views, other narratives period. Had they, the heaven they imagined might have been found at their feet. Complicated, demanding, yes, but a view of heaven as life; not heaven as post-life.”

- Toni Morrison i sitt Nobeltal 1993.

Johannes i Berlin!

Fri, 29 Jul 2011 10:31:55 +0200

Johannes i Berlin!

"Man verkar just nu trots allt sluta tala om honom som ”en ensam galning”. Jag tror att insikten har..."

Thu, 28 Jul 2011 23:08:04 +0200

“Man verkar just nu trots allt sluta tala om honom som ”en ensam galning”. Jag tror att insikten har börjat sjunka in att en ”ensam galning”, vare sig han heter John Ausonius, Lee Harvey Oswald eller Behring Breivik, aldrig är ensam. Den ”ensamme galningen” verkar i ett sammanhang, i ett nät spunnet av ord och meningar. Det är egentligen ganska ointressant att jaga syndabockar, på det sätt som man på olika högerextrema nätsajter i dessa dagar kan se hur olika grupper kastar skulden mellan sig som en het sten. Det är alla vi som låter detta språk växa fram och, med Morrisons ord, inte ”avvisar, bearbetar och avslöjar” det som måste ta ett ansvar.”

- Ola Larsmos mycket insiktsfulla text om språket och hatet.

"Vilket slöseri med tid och kraft att sträva efter att skaffa de ting vi begär. Ingen bestående lycka..."

Thu, 28 Jul 2011 21:34:00 +0200

“Vilket slöseri med tid och kraft att sträva efter att skaffa de ting vi begär. Ingen bestående lycka kan vi få från dem eftersom själva anskaffandet gör dem oönskade. De förbrukas som brasved och brända offer. Vi spottar askan från vår mun och letar efter ett annat träd att hugga.”

- Mästaren Han-shan

Photo

Thu, 28 Jul 2011 21:12:29 +0200

En dröm

Thu, 28 Jul 2011 14:40:51 +0200

Samhället anklagade mig för något som jag inte förstod. Kalla och osympatiska män beordrade mig att rensa platsen där jag bodde, packa mina nödvändigheter och följa med. Jag skulle till ett fängelse.

I en korridor fanns skåp och ett skåp var mitt. Där stod jag bland andra människor och fyllde en säck: en handduk, en tröja, en tandborste.

Livet pulserade i mig med stor ångest och en stor känsla av paradoxal frihet. De hade utplånat marken under mig. Då var jag en fri varelse. Vardagens skenrimliga feghet blåste bort som ett torrt löv i en storm.

Då gick en kvinna förbi. Det syntes att hon var vacker. Jag visste vem det var, men jag visste inte hennes namn eller hur jag kunde hitta henne. Jag talade till henne för att visa att jag älskade livet och inte behövde någon men att jag tyckte om henne och att vi kunde vara människor tillsammans. Hon skrattade och hämtade ett papper för att skriva något.

När jag undersökte lappen hon gett mig var hon redan borta och jag var på väg mot det tråkiga. Vad skulle mitt livs hopp vara? Ett telefonnummer att vörda som det heligas namn, skönhetens koordinater och en framtida tidpunkt att invänta?

Nej, hon gav mig den största besvikelsen: lappen förklarade att var jag än är så finns hon där. Hon gav mig Walt Whitmans gamla rader:

I bequeath myself to the dirt to grow from the grass I love,
If you want me again look for me under your boot-soles.

You will hardly know who I am or what I mean,
But I shall be good health to you nevertheless,
And filter and fibre your blood.

Det var sant och gott men det var inte det jag ville veta.

Jag packade klart mina saker och gick mot polisbilen.

Imitation av Harry Martinson

Wed, 27 Jul 2011 14:54:52 +0200

Jag ser löv på växter som lever och lyser
och sjunger i viskande böljande stämmor
om stumhet och skönhet och döden.

Jag ser också bokstäver, ord, meningar.
De vittnar om sin alstring: en jonisering
av språkluften och en urladdning.

Symbolernas värld
och cellernas värld
föder varandra.

Photo

Tue, 26 Jul 2011 19:16:40 +0200

Terry Riley talking and playing. I’ve never heard him talk...

Thu, 14 Jul 2011 21:23:43 +0200

Terry Riley talking and playing. I’ve never heard him talk before, but I love his music deeply — what a wonderful guy!

Och rädda sig in på minnets stigar

Tue, 12 Jul 2011 22:14:00 +0200

En intervju från 1961 mellan Harry Martinson och Matts Rying publicerad i Röster i Radio-TV nummer 35.

Och vi satte oss i Jagannathas vagn och for från Gesta till Gustavsberg.

Fast vi borde ju ha kommit Bolle-lodande längs de soliga sörmländska augustivägarna, då och då vilande på dikesren och i dunge, bortsköljande strupens damm och torka med friska källans vatten.

Ty det är Harry Martinson vi ska besöka, bönde vid sjön Sillen, där “vågor gå i blåa drev att snara den säv, som bävade och böjde sig …”

[…], ty dess vatten är nersmutsat, förgiftat av mänskoavfall — liksom så många andra av vårt lands vattendrag. Detta är tecknet på vår standard, säjer diktaren: nerlortade vattendrag. Vår standard borde i stället börja i vattnen, mätas efter sjöarnas renhet.

Gav Operation Näckros intet resultat?

Han ler bittert.

Tala med myndighetspersoner om dylika ting och du får en massa siffror till svar. Man nöjer sej med att räkna ut hur mycket det skulle kosta; och det visar sej alltid för dyrt. Mänskan blir ren och naturen nerskitad: så långt har vi nått. Vi har inte, i välståndets tidevarv, råd att hålla även naturen ren.

Och vad hjälper det att propagera för en sak. Upprepa någonting tre gånger och du blir utnämnd till kverulant. Och kverulanten kan man avfärda med en axelryckning.

Dock står den milda sörmländska naturen i hög och ljus sommar omkring oss — i denna stämning:

I sommaren tumla fjärilar som ljusdrömmar fram.
Tankarna vandra på maskrosors klotmoln
och över ängar där somrar bo
mitt i insekters gräskonserter spelar spindeln
på alla väderstrecks strängar
på runtom-strålig harpa.

Men det är en sorgsenhet över Harry Martinson, tycks som hade han ingen glädje av blåsigt solsken över gräs. Om vi nu stör? — men nej, säjer han, han har ännu inte börjat skriva efter den semester han tagit sej. Det ska förresten fan vara författare i vår tid när mänskorna inte längre tänker själva. Han har nu aldrig precis älskat det här yrket, och när mänskorna upphör att tänka måste diktaren känna sin existens som högst problematisk.

Men en bok som ”Aniara” fick väl ändå åtskilliga att tänka …

Jo, den tycks ha fått en del att se i rätt riktning. Men man kan inte bara skriva om mänsklighetens helhetsproblem. Man måste också skriva om vår tillvaros detaljproblem. Och så skrev han om ”Vagnen”, bilen, ”Jagannathas vagn”, vår nya gudom.

Det talas om gemenskap, kollektiv. Men nu sitter var och en isolerad i sin plåtcell, än högfärdigare än förr (vilket inte vill säja litet). Det omskrutna kollektivet existerar bara i yttre former, inte i någon god och hjälpande gemenskapskänsla.

Men sånt där får man nu inte skriva, då trampar man folk på tårna; det blev ett helsikes liv. Där stod små bilförardvärgar upp och yttrade vredgade ord. Och recensenterna blev förargade och illa till mods, de har väl också varsin bil att sitta och åka i …

Har den blide Harry Martinson blivit misantrop?

Och han svarar att det har han alltid varit, även när ingen trodde det; har aldrig funnit mänskorna mycket värda att älska.

Fast — misantrop, det ordet tillhör en annan tid: när man genom att hata andra blev en utvald, rentav kom till himlen för det. Nu ser vi så att hatar man mänskorna hatar man ju också sej själv. Men det kunde vara en väg ut ur ondskan: att hata sej själv så att man inte står ut med sej själv utan måste tvinga sej till bättring.

Svårmodigt skådar han ut över sjöns ”finbucklade böljeljus”. Händerna, som man kunde inbilla sej vara känsligt lätta och tunna, är kraftiga sjömansnävar, som nu trött och tungt vilar på trädgårdsstolens karmar. På hjässan en sommarhatt av blått tyg; men det skimrar ingen fjäril på den. Orden kommer än mer dröjande än vanligt, och tyngre, liksom mödosamt upphämtade ur en klyfta av smärta, därur även så bittra och sköna sånger stigit:

Medan onda dårars löje
bullrar sönder gröna år
fyller gravens bild med nöje
den som tyst sin vanmakt når.
Fjäril, lätta tyngdens anda,
läk det svårmod som förgör
medan tiden är tillhanda,
förrn morfidens vinge dör.

Nej, Harry Martinson gör sej verkligen inga illusioner om mänskosläktet. Förvånad undrar han över den plötsliga medlidandesvåg som nu strömmar mot Afrikas plågade folk. Hur äkta är känslan? Är det bara så att det blivit på modet att nu tycka synd om mänskorna därnere? För undvikande av missförstånd må säjas att han kraftigt understryker det självfallet berättigade i medlidandesreaktionen. Men — vid hur många andra tillfällen har vi inte tigande och känslolöst bevittnat mänskors ohyggliga öden.

Den vita mänskovarelsen är allt bra underlig, och allra underligast om hon bor i nordvästra Europa. Det är inte många år sedan sex miljoner mördades alldeles i närheten av oss — inte märkte man då mycket av medlidande med dem och deras anförvanter? Det är som försökte man medelst afrikareaktionen döva det dåliga samvetet för då. Ty vi har alla skuld i detta som har hänt: judemorden, den koloniala exploateringen — det västerländska välståndet vilar ju till stor del på utsugningen av kolonialländerna. Därmed inte sagt att de inhemska regimerna före kolonisationen var mindre grymma än inkräktarnas; snarare torde förhållandet ha varit tvärtom. Men det förminskar ju inte vår skuld.

— — —

Harry Martinson, det benådade underbarnet som för tre decennier sedan med så suverän självfallenhet steg in i vår litteratur, i sin lek med språket avlockande det nya häpnadsväckande nyanser och dimensioner, geniförklarad innan de 30, kritiks och publiks kelgris som väl ingen annan svensk diktare, tjusande alla med sitt ljusa breda barnaleende och sin naturvirtuosa, associationsdjärvt vindlande konversationskonst …

Men sällan och skyggt slår nu leendet fram. Bitterhet doftar hans ord, som vore han inte bara en besviken, utan också en sviken. Ideligen åkallar han numera i sin dikt minnet och drömmen; bara de kan hjälpa mot, och bort från, nuets verklighet.

Rädda dig in på minnets stigar,
för att där förbereda framtiden och nå den
med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

På en gång storögt nyfiket och naivt hemtamt rörde sej den unge Martinson i verklighetens värld. Nu väcker den skräckvisioner som “Aniara” eller får honom att äcklad vända sej bort; och mänskorna, nyttans drängar, är honom således icke längre till glädje.

Men han återupprepar detta att han inte har förändrat sig.

— Man har inte förstått att jag alltid varit mycket av asiat: jag kan le och hata på samma gång.

— — —

Men vi kommer in på frågan vad han nu arbetar med.

Är först tyst. Säjer sedan, lite trött, att han ju alltid håller på med något. Men att det nu aktuella ännu ej fått så fasta konturer att han vill tala om det.

Och så ska han skriva, eller skriva färdigt, skådespelet som han lovat Karin Kavli …

Men det är svår att skriva, långsamt och plågsamt är det arbetet. Man tror ju han arbetar med suverän lätthet och självtilltro. Men: — Jag har aldrig gjort annat än mödosamma försök att lära mig skriva. Har hela tiden försökt att skriva en bok.

Det ska väl så vara, erkänner han. Konsten är ju ingen lättfången förströelsevara. Den var alltid förenad med hård anspänning, självövervinnelse, smärta.

— — —

Han minns att någon av våra yngre kritiker i sin recension av “Vagnen” påstod att han stryker publiken medhårs.

— Jag stryker inte publiken alls när jag skriver. Då finns ingen publik för mej. Eller kanske jag tänker på en eller ett par läsare. Eller jag skriver för någon som är död. För Joseph Conrad. Eller för Leo Tolstoj.

Då ler han:

— Men inte försöker jag framkalla hans astralkropp. Jag bara berättar en sak för Tolstoj som är död.

Han tar upp kritikerorden igen:

— Stryker publiken medhårs! Tja, då kunde man fråga: Varför ska man stryka den mothårs? Som så mycket av moderniteten inom konsten gör. Visst, vi ska ly från det ytliga, vi ska fly från det snarfagra — så långt är jag med. Men ska vi fly från det sköna? Gör vi det måste vi ändå förr eller senare återvända till det. Det är igenkännandet som är det viktigaste i konstupplevelsen. Konsten måste röra vid något som redan finns där inom mänskorna, om än aldrig så dolt och förträngt, och hjälpa dem in på meddiktande associationsbanor. Annars blir konsten steril och betydelselös.

Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt. Kristendomen talar till exempel om för oss att vi icke skall missbruka Guds namn. Men buddismen ger oss regler för hur vi ska uttrycka oss, kommunicera med våra medmänskor.

Ur minnet citerar han ett sutra-ord:

Om något skadar och icke är till nytta, säg det ej.
Om något skadar men är till nytta, säg det med tvekan.
Om något icke skadar men ej är till nytta, säg det med tvekan.
Om något icke skadar men är till nytta, säg det alltid.

Dylika förhållningsregler vore måhända icke onyttiga.

Han tiger och röker, slingorna drar bort längs den röda längan som tidigare var lagård — det är en f. d. bondgård Martinson bebor med sin familj.

— Jag är ingen kissemiss, som folk fortarande tycks tro. Har aldrig varit det; men de har inte läst mej ordentligt. I varje fall kommer jag aldrig mer att ge ut någon diktsamling. Men kanske kan det bli en prosabok som visar att kissemissen har klor, och kan använda dem …

— — —

För ett par dygn sedan svävade Titov runt vårt jordklot sjutton varv; det är ju ett självfallet samtalsämne tillsammans med “Aniaras” diktare.

Men händelsen blir i dag inte utgångspunkt för några varnande betraktelser: Martinson är blott och bart förundrad. Visst tänkte han, här han skrev ”Aniara”, att rymdfärderna skulle bli verklighet. Men inte än. Kanske om hundra eller tvåhundra år. Och bara några år hann gå.

— Men, säjer han med odold ironi, med vilken trankil belevenhet folk har tagit emot den här häpnadsväckande nyheten. Som om resultatet av en professionell boxningsmatch på Stadion vore mycket viktigare för dem. Det fordras tydligen mycken fantasi för att begripa hur märkligt detta egentligen är.

Men så slår han vredgad fast att det inte är politikerna som utfört detta. Det är vetenskapsmännen, de döda och de levande. Newtons och de andra storas teorier verifieras av vår tids vetenskapare. Men politikerna använder dessa vetenskapliga bragder i maktsyfte. Politikerna: dessa som har makt men inte är värdiga den. De politiker i världshistorien som varit värdiga sin makt kan räknas på ena handens fingrar.

En gång när maktens ondskefulla styrstång
ej som nu all sanning förödmjukar
då skall de tunga maktens dumma tröghet
ej längre som en bakslug luns beklämma
uppfinnarandens lysande bedrifter.

Den dagen ger sig gudarna tillkänna
och maktens onda grepp om vetenskapen
skall vara slut och själarna skall segra.

Den dagen kommer himmelen till jorden,
och forskaren skall se sitt mål och glädjas.

Han går bort över grässlänten, luffar rytmiskt, sjömansvaggande. Sol och sorgsenhet över skuldrorna, över den blå tyghatten där ingen fjäril denna dag skimrar.

Och vi sätter oss tillrätta i Jagannathas vagn för att fara åter till Gnesta. Och tänker att vi borde ju i stället Bolle-lodat iväg längs de soliga sörmlandsvägarna, vilat på ren och i dunge, förfriskat oss i klara källan …

När bilen drar igång böjer han sej ner mot den halvöppna rutan och ler.

Buddistiskt stilla och gott. Så är han försvunnen.

"A man traveling across a field encountered a tiger. He fled, the tiger after him. Coming to a..."

Mon, 11 Jul 2011 20:05:35 +0200

“A man traveling across a field encountered a tiger. He fled, the tiger after him. Coming to a precipice, he caught hold of the root of a wild vine and swung himself down over the edge. The tiger sniffed at him from above. Trembling, the man looked down to where, far below, another tiger was waiting to eat him. Only the vine sustained him. Two mice, one white and one black, little by little started to gnaw away at the vine. The man saw a luscious strawberry near him. Grasping the vine with one hand, he plucked the strawberry with the other. How sweet it tasted!”

- Ancient Zen story, translated by Paul Reps.